Sidan har flyttat till www.marcuspriftis.se

En arbetskamrat till mig har en farsa med dubbla identiteter. Nej, inte bokstavligen, men väl i offentligheten. Han är journalist till yrket, och har gjort sig känd dels som kokboksförfattare/matskribent, dels som äventyrare och expert på väpnade konflikter – särskilt den i Mellanöstern. Det är en jävligt häftig kombination. Hummus och Hamas har samma korrespondent, liksom.

Jag vill också vara sån. Kanske inte med samma expertisområden – mitt matintresse begränsas till att äta maten – men med samma koncept. Dubbla identiteter i offentligheten. Om man googlade mig för en tid sedan fick man upp en blandning av estradpoesi, tungmetaller, feministisk debatt, diverse studentverksamhet, trubadurfoton och en och annan vilsekommen resultatlista från en simtävling på 90-talet. (Pinsamt nog en tävling då jag gjorde rätt dåligt ifrån mig.) Jag gillade det. Mest gillade jag när någon sa ”Det måste finnas två Marcus Priftis, för det finns ingen som håller på med allt det här på en gång”.

Då kände jag mig allmänt tuff.

På Spokenword.se presenteras jag så här: ”Marcus Priftis har en kroppshydda som en grovsmed och ett minne som en sprillans ny iPod. Han är prisbelönt i bröstsim, tungmetallforskning och Trivial Pursuit. Men framför allt levererar han känslosamma och ovanligt skarpsynta reflektioner kring manlig osäkerhet, framgång och avund. Det är personligt, det är träffsäkert och med en kemists precision kokar Marcus ihop skratt, ilska och vemod i en oemotståndlig blandning.”

Det är jag själv som har skrivit den texten. Jag är på det hela taget rätt nöjd med den. Den är sann, den är föredömligt kortfattad för att vara jag och den ger precis det air av dubbla offentliga identiteter som jag eftersträvar. Särskilt fullödig är den förstås inte. Den säger ingenting om min knasiga uppväxt i en stadsdel i Södertälje som Gud glömde och Satan inte ville ha, den tiger still om kulturkrocken som jag drabbade när jag började plugga i Uppsala, och den är anmärkningsvärt tyst om mina dagliga vedermödor som kemist och miljömupp i en omgivning helt präglad av marknadsfloskler och säljsiffror.

Fast sånt vill du ändå inte veta.

Men kanske vill du veta att jag har hållit på med att skriva saker och läsa upp dem på scen sedan jag var en tvärhand hög, att jag upptäckte poetry slam i lumpen och att började med den här estradpoesigrejen på mer eller mindre allvar någon gång runt 2004. Sedan dess har jag varit med i SM i Poetry Slam tre gånger, med en bronspeng 2007 som den främsta meriten. Parallellt med det har jag odlat min komiska ådra i stora och små studentspex, lekt bitsk satiriker i ett par tidningar och fått utlopp för mina rockstjärnekomplex i bandet Barbro. På gamla dagar har jag rentav skrivit en roman, vilken Bonniers förläggare refuserade med orden ”en intelligent och välskriven text, kort sagt”. 

Nu är jag estradpoet och spokenwordartist, jag är inte helt säker på vad skillnaden är men de gånger jag gör en skillnad tänker jag att en estradpoet framför allt vill beröra medan en spokenwordartist är mer ute efter att underhålla. Jag vill både och, ibland mer det ena och ibland mer det andra, och för att vara så övertydlig som möjligt använder jag båda termerna parallellt. Jag skriver om manlighet, framför allt de mer självdestruktiva sidorna av manligheten, om klassresor, avund och självtillräckighet. På senare tid har jag dessutom börjat skärskåda näringslivet och dess speciella Dilbert-värld av trebokstavsakronymer och märkliga prioriteringar. Alltid med en blandning av humor och allvar, med ett brett spektrum av känslor och med skrattet och eftertänksamheten hand i hand.

När jag skriver en sån här text om fyrtio år hoppas jag att jag kan kalla mig 2000-talets Tage Danielsson eller något åt det hållet. Men just nu undrar jag om det ändå inte är den lilla texten på Spokenword.se som beskriver mig bäst: känslosamma och ovanligt skarpsynta reflektioner kring manlig osäkerhet, framgång och avund. Personligt, träffsäkert och med en oemotståndlig blandning av skratt, ilska och vemod.