Det har varit en upptagen helg som rent tidsmässigt mest har präglats av två typer av idioter: 1) godtrogna newageare med sektmentalitet lysande i ögonen, och 2) jag själv som utsätter mig för typ 1. Låt oss inte gräva djupare i det här. Som zenbuddhisterna säger: uppmärksamma dem, och släpp sedan tanken på dem.

Alltnog. I lördags kväll lekte jag ljudtekniker och förband på The Beautiful Losers releasefest i Uppsala. The Beautiful Losers är Anders Herrmanns popprojekt som uppger sig vara influerade av bland annat Dreamboy, Wannadies och farsan i The Family Guy. De låter måhända lite mer som den förstnämnda akten än som den sistnämnda, men bra och poppigt är det och dessutom är Anders framsynt nog att inse att spokenword är framtidens modell för förband. Jag körde ”Personligt brev” och ”En sedelärande berättelse om personlig utveckling” för en publik som till stor del visade sig bestå av psykologstudenter. Undrar just om de fick lite perspektiv på sina karriärval? Får man inte jobb som psykolog kan man nämligen alltid bli näringslivskonsult inom personlig utveckling. Det räcker nämligen med förordet till KBT-läroboken och några köttiga exempel från managementvärlden. (Om man skulle ha oturen att vara personlighetsstörd rekommenderar jag istället att man blir coach.)

En bra lördagkväll helt enkelt. Mycket folk, bra spokenword, mycket skratt och eftertanke och en utmärkt poporkester som lax under löken. Alla verkade nöjda, och nu är bara frågan: Vem ska boka mig härnäst?