”Vi har alltid velat, och kommer alltid att vela.”
Ronny Eriksson tolkar centerpartiet. 1990-tal. Pre-Maud.

Det tillhör standardrepertoaren hos varje bloggvelare, en grupp till vilken jag tillhör, att lägga ner bloggen med jämna mellanrum, låta den falla i glömska ett tag tills alla de mödosamt erövrade 15-20 läsare som följde den förra bloggvändan har låtit även hoppet falla – och till sist försöka återuppväcka den från de döda i hopp om någon slags fågel Fenix-metamorfos.

Det där var en jävligt lång mening.

Hur som helst tänkte jag börja blogga igen. För att göra en lång historia kort med oförminskad nivå av komplexitet och krångel, har det som en gång fick mig att lägga ner bloggverksamheten också lagt ner sin egen verksamhet. Det är med andra ord läge att börja igen.

Detta har hänt sedan sist: Jag har skrivit klart Romanen, fått fast anställning, fått Romanen refuserad, börjat med estradpoesi igen, börjat kalla det för spoken word istället, köpt en bil, fått fyra tvåor på beskitningen, insett hur 0nödigt det är att ha bil, fått Romanen refuserad igen och nu senast vunnit ett poetry slam.

Detta är oförändrat: Sambo, Gullmarsplan, jobb, Bajen, lätt övervikt (överviktig? Jag? Jag är minsann alldeles lagom viktig!) och drömmar om att saker ska bli lite lite bättre bakom nästa hörn.

Detta ska hända: Feta grejer må ni tro.  (Läs: Jag har kommit på att man kanske blir lite mer uppmärksammad i sin konst om man kan kontrollera åtminstone en av sina googleträffar. Eller: Jag har börjat jobba med människor som jobbar med människor som jobbar med marknadsföring.)

Och jag har till och med skaffat Arsebook.