Titel: The Man in the High Castle
Författare: Philip K Dick
Betyg: P P

Romaner som utspelar sig i en lite annorlunda värld än den vi lever i dras ofta med ett problem: författaren är lite för kåt på att snickra ihop sin alternativa värld att han eller hon glömmer bort historien. Alternativt att författaren är så uppfylld av den politiska poängen med den alternativa världen att historien inte känns viktig, vilket rent litterärt är ännu värre. I båda fallen står vi med en platt story som utspelar sig i en cool miljö.

Så är det med Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld, så ock med halvklassiker som Brantenbergs Egalias döttrar och rena oklassiker som Zac O’Yeahs Tandooriälgen. Alla de böckerna utspelar sig i häftiga, skrämmande och smart konstruerade “alternativa världar” (i somliga fall bara lätta modifikationer av vår egen värld) - och alla de böckerna har en nästan orimligt platt story. Ärligt talat, även om Du sköna nya värld är filosofiskt superintressant är det hart när omöjligt att uppbåda något slags uppriktigt intresse för hur det går för huvudpersonerna. Om det ens finns några.

Jag finner det lite underligt. Författare som skriver “ren” science fiction eller fantasy lyckas för det mesta mycket bättre. (Även om de ofta har andra kvalitetsbrister.) Kanske beror det på att de ofta skriver sina böcker i serier om tre eller fem, kanske på att sci-fi/fantasyläsarna har andra krav på hur världarna ska konstrueras, eller en annan vana vid låtsasvärldar, jag vet inte.

Jag borde naturligtvis ha läst Philip K Dick långt tidigare, länge visste jag inte vad jag hade att säga till mitt försvar. Men efter att äntligen ha läst det påstådda mästerverket The Man in the High Castle (osäker på om den finns översatt till svenska) undrar jag vad jag egentligen skämdes för. Det är nämligen ingenting som gör den här boken extraordinär.

Spelplanen är följande: året är 1962 och platsen är USA, eller vad som finns kvar av USA. Femton år tidigare har nämligen USA och dess allierade förlorat andra världskriget, och de segrande makterna Japan och Nazityskland har delat upp världen mellan sig för att inleda ett kallt krig där misstankar finns om att tyskarna försöker gå all in med atombomber. USA har delats i två delar, där den västra delen kontrolleras av Japan och den östra av nazisterna. Slaveri är åter tillåtet, Afrika är en experimentverkstad för mänskliga djurförsök modell äckligare och de få judar som fortfarande lever i världen gör det under påhittade namn. I den japanskkontrollerade delen av USA - “Pacific States of America” - förlitar sig människor på den kinesiska spådomsboken I Ching för att avgöra hur världen ska komma att se ut. Och i den här världen finns en bok, en förbjuden bestseller som heter som det här blogginläggets titel, där en författare med det aviga namnet Hawthorne Abendsen beskriver en ofattbar värld där Tyskland och Japan faktiskt förlorade kriget. (En värld som ändå inte är vår egen värld.)

Det är en cool spelplan, ett alternativt kalla kriget-scenario enligt det kända vi-vänder-på-steken-konceptet som idag har tjatats ut till vansinne. Det är nu inte Dicks fel; boken är skriven 1962 och han var väl därigenom först, men för 2008 års läsare känns det lite använt. Icke desto mindre är det coolt, och det innehåller några snygga resonemang om japansk andlig överlägsenhet och andra snygga detaljer som skapar autenticitet: det är lätt att tänka sig att det är så en japansk idéhegemoni i USA skulle kunna fungera.

Men så var det det där med storyn också. Jag är ledsen för att förstöra nåt, men låt oss vara ärliga: där finns ingen story. Allt som händer är att man får följa några ointressanta människors ointressanta liv i den här intressanta världen, boken “Gräshoppan vilar tungt” går igenom allas liv som en slags röd tråd, tillsammans med diverse gamla amerikanska 1800-talsvapen, och i stort sett ingenting händer. Ett avhopp från en högt uppsatt tysk soldat schwischar förbi utan att man ens lägger märke till det, ett planerat lönnmord går i stöpet utan att det är spännande någonstans. Ordet som lägger sig på tungspetsen är västgötaklimax. Tänk vad många intressanta historier som skulle kunna utspela sig i den här världen! Och vad får vi? Jo, Fikon får vi.

The Man in the High Castle är ingen dålig bok. Beskrivningen av spelplanen är i högsta klass, precis som i de böckerna som jag nämnde i inledningen. Men för att en roman ska kunna dra hem ett bättre betyg än godkänt, behövs det en intressant historia också. Och gärna några människor som går att bry sig om.

Philip K Dick har visst påstått att han själv använde I Ching för att skriva boken. Att den alltså är skriven utifrån en slumpmässig - eller ödesbestämd, om man tror på oraklet - sekvens. Och att historien inte betyder någonting för honom. Det är tyvärr uppenbart även för en oskolad läsare som mig.

Din respons: