Tro det eller ej, men jag har fått ett gig!

Det rör sig om Västerviks alternativa visfestival, som går av stapeln den 11 juli i, ja, Västervik. Det är samtidigt som den mer konventionella (dvs tråkigare) visfestivalen (med Susanne Alfvengren och Lasse Tennander som huvudnummer, avdelningen nämenvaf…).

Jag och kollegorna Bengtsson och Duczko ska upp och spokenworda, vilket alltså är samma sak som att blogga, fast med käften. Dessutom blir det en del musik, mest för mig okända akter men också Haninges svar på Kevin Rowland. Mer om festivalen kan läsas här. Om du är i Västervikstrakten runt den 10 juli måste du komma förbi och glo!

Ja, jag vet att den här bloggen inte uppdateras nåt vidare. Det beror på att jag har ett jobb.

Hur som helst. Den som inte förstår att AMF Pensions reklamfilm är den bästa som har visats på teve på hur många år som helst, förstår ingenting om fotboll. Eller om livet.

Jag brukade irritera mig hårt på AMF-reklamen förr. Du vet, den där “Tänk om du kunde hälsa på dig själv i framtiden”. Men nu har de slagit till med något fullständigt genialt. Jag är mycket nära att börja pensionsspara av ren sympati.

Titta på det här och försök låta bli att röras till tårar.

 

Min mamma kommer att få en chiliplanta i present idag. Eftersom hon inte läser den här bloggen kan jag avslöja det i förväg.

Tack vare att en liten dosa, som normalt ska generera sexsiffriga inloggningkoder, bråkar med mig, får jag kanske inte ut så mycket av min Tjänsteresa (som måste uttalas med stort T, på grund av den affärsmannaklingande undertonen).

Sluta snacka skit om melodifestivalen. De lettiska piraterna som lät som en blandning av Rednex och Brandsta City Släckers var visserligen inte ett dugg bra, men de var i alla fall Underhållande (som måste uttalas med stort U, på grund av den affärsmannaklingande undertonen). Och Sverige gav sin tolva till Norge, Norge sin till Island och Island sin till Danmark, apropå förväntade idiotier om östländer som kompisröstar på varandra. Det är inte alltid nån annans fel när Sverige gör fiasko. Ibland beror det bara på att Sverige gör något dåligt. I det här fallet tråkigt, oengagerande och överdrivet polerat utifrån en Abba-formel som varit ointressant sedan Ace of Base slog igenom.

Förresten tycker jag att det är vackert att Serbien och Bosnien-Herzegovina ger sina tolvor till varandra. Kompisröstning är bättre än balkankrig.

Petter Andersson snyggast i allsvenskan, enligt Metro. (Länk gick inte att hitta.) Fan trot. Men mittbacken Paulo Monteiro, med ett förflutet i Braga och Charlton och som provspelar för Bajen i dagarna, känns hetare att fundera på. Vore kul om Bajen signar honom. Då skulle vi kunna ställa upp med en backlinje bestående av Johansson - Monteiro - Monteiro - Johansson. Det tilltalar mitt sinne för symmetri.

Oskar Hanska har skrivit kritiskt om Lukas och Lennarts spoken word-projekt (där jag själv är med på ett hörn). Han har bra poänger, tycker jag, och ringar in den kritik jag själv har riktat mot delar av projektet, fast utan mitt sura sätt att leverera den. Läsvärt. Men precis som Oskar vill jag påpeka att jag tycker att initiativet som sådant är bra och kul. Det är bra när det händer grejer och Lukas och Lennart är seriösa och ambitiösa i det de gör.

Vad fan är spoken word, förresten? Om du frågade mig skulle jag nog, efter moget övervägande, svara att det är ungefär som att blogga. Fast med käften.

Nu ska jag slå in en chiliplanta i papper. Sen ska jag åka till Tyskland via Södertälje. Jag hör av mig om jag hittar några spännande bratwurstar att skriva om.

Bara för att visa att jag minsann också kan vara glad och rolig ibland, och inte bara en gnällande buttersmurf, tänkte jag presentera dagens fredagshumor. Det rör sig om Magdalena Ribbings alltid lika underhållande (på ett halvabsurt sätt) etikettspalt i Dagens Nyheter. Här svarar Ribbing på frågan “Är det okej att dricka mineralvatten direkt ur flaskan på möten på jobbet?”, och här finns några läsarkommentarer till frågan och svaret.

Det roliga är signaturen Andreas, längst ner bland läsarkommentarerna. Egentligen en lite studentikos ordvits, men väldigt på pricken i sammanhanget.

Jag skrattade och log. Det du, Sven.

Det var en jävla brottardag på jobbet idag. Fyra timmar gick åt till att - förgäves - försöka boka en enda resa. Till det kom de sammanlagt kanske tre timmar som jag lagt på reseeländet tidigare.

Varför så lång tid? Tja, säg det. Själva bokningen tog tio minuter. Resten av tiden ägnades åt att jaga igenom den enorma organisationen efter rätt sorts godkännanden från rätt sorts personer, telefonsamtal till Valhall och tillbaka, samtal med “I’m sorry, the number you’ve dialed does not fucking exist” och ändlösa promenader genom lika ändlösa kontorslandskap. Det var kort som hade fastnat i postgången, tillstånd som hade fastnat i mailgången och byråkratiska regler som hade fastnat i stolgången på någon.

Jag är inte den som predikar effektivitetens lov. Men där nånstans - sju timmar för en resebokning - börjar jag flippa. Det var ju inte så att jag gick sysslolös i övrigt, om man säger så.

Och så ondgör jag mig över bokningseländet inför någon godtycklig person, vi kan kalla honom Sven, som är några snäpp mer indoktrinerad i företagskulturen än vad jag är. Det visar sig att Sven precis gått en liten kurs i hur man ska använda elitidrottares metoder för att uppnå sina personliga mål, ökade försäljningssiffror och allmänt välbefinnande. En viktig komponent är - som vanligt - det positiva tänkandet.

(Om det är något jag tiltar över, är det tvångsneurotiska positivt-tänkande-människor som avfyrar fejkleenden och moralkakor när jag är frustrerad. Det sätter mitt tålamod på prov, för att uttrycka sig milt.)

Det visar sig att det finns en käck liten slogan för vad jag har varit med om. “Shine or Whine”, heter den, och går ut på att det finns ett bra och ett dåligt sätt att förhålla sig till tillvarons förtretligheter. Antingen ler man åt skiten och är glad (=bra) eller också blir man sur, putt, purken och vedergällningssugen (=dåligt). Det känns igen från självhjälpsbranschen. Om man är glad så blir saker bra och då blir man ännu gladare osv. Och vice versa.

Jag frågar Sven hur man kan applicera sitt positiva tänkande på mitt resebokningsdebacle. “Enkelt”, svarar han. “Det här är i själva verket en nyttig erfarenhet. Det har lärt dig att det här är en stor och byråkratisk organisation där saker kan ta längre tid än vad man tror. Nästa gång det här händer kommer du att vara förberedd på det, och är inte det en bra sak?”

Okej. Den goda nyheten är alltså att den dåliga nyheten kommer att upprepas. Nämen det var ju kul att få höra. Tack, Sven, och dra åt helvete, Sven, som Lovisa Eklund skulle ha sagt.

Av hänsyn till jobbet, både mitt förra och mitt nya, kommer jag inte att skriva så mycket om vissa ämnen på bloggen på ett tag. Jag kommer antagligen inte skriva något om kemi och miljö på ett tag (det var därför jag inte skrev något om det barocka beslutet i deka-BDE-frågan). Säkert inte så mycket om politik heller.

Istället är det nya ämnen som gäller. Mest Bajen och böcker. Halvt på allvar har jag tjuvstartat en bokrecensionssektion i bloggen, i och med inlägget “Gräshoppan vilar tungt” för två inlägg sen. Än så länge markerar jag vilka inlägg som är bokrecensioner med en liten *asterisk innan inläggets titel.

Följande recensioner är på väg upp:

• “Autografjägaren” av Zadie Smith
• “Pölsan” av Torgny Lindgren
• “Foxfire” av Joyce Carol Oates

 

Men jag har alltså nytt jobb och en hel del att göra, så det kan nog komma att dröja lite.

Jag recenserar inga nyutkomna böcker eftersom jag inte får några recensionsex och inte har råd att köpa böcker i första upplagan. Däremot kan jag tänkas recensera sånt som kom för riktigt länge sen, som t.ex. Philip K Dick 1962 dårå.

Eftersom jag är total noob på det här med bokrecensioner - jag har inte skrivit något liknande sedan högstadiet - ber jag den eventuelle läsaren om lite tålamod. Men om du har synpunkter, eller tips på böcker jag borde läsa och skriva om, droppa en kommentar!

Alex Bengtsson messar och uppmanar mig till att aldrig bli pressekreterare. “Jag hatar pressekreterare”, säger västkustpoeten, som kan vara lugn eftersom ett sådant karriärval aldrig har föresvävat mig. Däremot har jag börjat på ett nytt jobb, jag skulle gärna berätta en massa om det om inte allt jag kunde berätta om det vore antingen hemligt eller ointressant. Det rör sig hur som helst om en plats där förkortningarna frodas ännu mer än vanligt, där grammatiken stundom åsidosätts av effektivitetsskäl och där viss mytologi kretsar kring bloggande som företeelse.

Apropå det, förresten. Är det bara jag som tycker att den senaste diskussionen om fotbollsjournalistik (läs till exempel här, här och här för en uppdatering) känns lite skitnödig? Det handlar alltså om en sån där “antingen eller”-diskussion, där man ska välja mellan “traditionella sportjournalister” och “supporterjournalister”. Och precis som med dess ideologiska kusin, frågan Behövs ledarskribenter när det finns politiska bloggare?, handlar det om en falsk motsättning grundad i revirpissande.

Vilken normalbegåvad människa som helst inser att det finns plats för både supporterjournalister och traditionella krönikörer. (Ingen har ännu föreslagit att forumen ska ersätta matchrapportering.) De flesta som gillar att läsa om fotboll vill läsa mycket om fotboll, och själv är jag väldigt nöjd med att det finns både passionerade bajare och neutrala åskådare bland skribenterna. Jag gillar att få båda perspektiven. Finns det så många som bara vill ha det ena?

Anledningen till diskussionen är revirpissande, något som båda sidor har insett - men bara när det gäller motståndarna. Krönikörerna har rätt i att många supporterjournalister är bra kåta på att ta deras plats. Och supporterjournalisterna har rätt i att krönikörerna antagligen känner sig bra hotade av SvenskaFans och liknande forum. Det är ett ankdammstjafs där båda sidor vill markera mot den andra, med sina respektive älsklingsord “passion” och “neutralitet” som vapen i en strid som ingen kommer att vinna utan att alla fotbollsintresserade samtidigt förlorar.

Inse faktum: båda sidorna behövs. Vi gillar båda varianterna, okej? Röka lite fredspipa?

Den här frågan är ju egentligen mycket enklare än den om ledarskribenter och politiska bloggare. Kanske för att den inte är lika översvämmad av folkpartister.

Titel: The Man in the High Castle
Författare: Philip K Dick
Betyg: P P

Romaner som utspelar sig i en lite annorlunda värld än den vi lever i dras ofta med ett problem: författaren är lite för kåt på att snickra ihop sin alternativa värld att han eller hon glömmer bort historien. Alternativt att författaren är så uppfylld av den politiska poängen med den alternativa världen att historien inte känns viktig, vilket rent litterärt är ännu värre. I båda fallen står vi med en platt story som utspelar sig i en cool miljö.

Så är det med Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld, så ock med halvklassiker som Brantenbergs Egalias döttrar och rena oklassiker som Zac O’Yeahs Tandooriälgen. Alla de böckerna utspelar sig i häftiga, skrämmande och smart konstruerade “alternativa världar” (i somliga fall bara lätta modifikationer av vår egen värld) - och alla de böckerna har en nästan orimligt platt story. Ärligt talat, även om Du sköna nya värld är filosofiskt superintressant är det hart när omöjligt att uppbåda något slags uppriktigt intresse för hur det går för huvudpersonerna. Om det ens finns några.

Jag finner det lite underligt. Författare som skriver “ren” science fiction eller fantasy lyckas för det mesta mycket bättre. (Även om de ofta har andra kvalitetsbrister.) Kanske beror det på att de ofta skriver sina böcker i serier om tre eller fem, kanske på att sci-fi/fantasyläsarna har andra krav på hur världarna ska konstrueras, eller en annan vana vid låtsasvärldar, jag vet inte.

Jag borde naturligtvis ha läst Philip K Dick långt tidigare, länge visste jag inte vad jag hade att säga till mitt försvar. Men efter att äntligen ha läst det påstådda mästerverket The Man in the High Castle (osäker på om den finns översatt till svenska) undrar jag vad jag egentligen skämdes för. Det är nämligen ingenting som gör den här boken extraordinär.

Spelplanen är följande: året är 1962 och platsen är USA, eller vad som finns kvar av USA. Femton år tidigare har nämligen USA och dess allierade förlorat andra världskriget, och de segrande makterna Japan och Nazityskland har delat upp världen mellan sig för att inleda ett kallt krig där misstankar finns om att tyskarna försöker gå all in med atombomber. USA har delats i två delar, där den västra delen kontrolleras av Japan och den östra av nazisterna. Slaveri är åter tillåtet, Afrika är en experimentverkstad för mänskliga djurförsök modell äckligare och de få judar som fortfarande lever i världen gör det under påhittade namn. I den japanskkontrollerade delen av USA - “Pacific States of America” - förlitar sig människor på den kinesiska spådomsboken I Ching för att avgöra hur världen ska komma att se ut. Och i den här världen finns en bok, en förbjuden bestseller som heter som det här blogginläggets titel, där en författare med det aviga namnet Hawthorne Abendsen beskriver en ofattbar värld där Tyskland och Japan faktiskt förlorade kriget. (En värld som ändå inte är vår egen värld.)

Det är en cool spelplan, ett alternativt kalla kriget-scenario enligt det kända vi-vänder-på-steken-konceptet som idag har tjatats ut till vansinne. Det är nu inte Dicks fel; boken är skriven 1962 och han var väl därigenom först, men för 2008 års läsare känns det lite använt. Icke desto mindre är det coolt, och det innehåller några snygga resonemang om japansk andlig överlägsenhet och andra snygga detaljer som skapar autenticitet: det är lätt att tänka sig att det är så en japansk idéhegemoni i USA skulle kunna fungera.

Men så var det det där med storyn också. Jag är ledsen för att förstöra nåt, men låt oss vara ärliga: där finns ingen story. Allt som händer är att man får följa några ointressanta människors ointressanta liv i den här intressanta världen, boken “Gräshoppan vilar tungt” går igenom allas liv som en slags röd tråd, tillsammans med diverse gamla amerikanska 1800-talsvapen, och i stort sett ingenting händer. Ett avhopp från en högt uppsatt tysk soldat schwischar förbi utan att man ens lägger märke till det, ett planerat lönnmord går i stöpet utan att det är spännande någonstans. Ordet som lägger sig på tungspetsen är västgötaklimax. Tänk vad många intressanta historier som skulle kunna utspela sig i den här världen! Och vad får vi? Jo, Fikon får vi.

The Man in the High Castle är ingen dålig bok. Beskrivningen av spelplanen är i högsta klass, precis som i de böckerna som jag nämnde i inledningen. Men för att en roman ska kunna dra hem ett bättre betyg än godkänt, behövs det en intressant historia också. Och gärna några människor som går att bry sig om.

Philip K Dick har visst påstått att han själv använde I Ching för att skriva boken. Att den alltså är skriven utifrån en slumpmässig - eller ödesbestämd, om man tror på oraklet - sekvens. Och att historien inte betyder någonting för honom. Det är tyvärr uppenbart även för en oskolad läsare som mig.

Däckad av magsjuka (första veckan på nytt jobb! hallelujatajming!) har jag inte åstadkommit så mycket på ett tag. Men det är tur att det finns andra som gör det:

Paulinho och Charlie fick göra ett mål var mot Djurgården. Eftersom båda tidigare derbyna slutade 1-1 innebär detta att det för tillfället är Bajen som är etta i Stockholm. Det är värt ett matt “Forza!” från min sida.

Apropå Bajen har SHQ blivit utsedd till tidningen Citys bajenbloggare. Kul att se att det rör på sig för den lille mannen. (Och kika här för hans City-blogg.)

SM i poetry slam vanns tydligen av Laura Wihlborg. Jag var inte där, men jag vill minnas att hon var grym sist jag såg henne. Rapporterna talar också om en extremt liten publik framför allt i kvalomgångarna. Om ingen hittar på nåt snart kommer slamrörelsen bara att vara en intern liten klubb för poeterna själva, och SM ingenting annat än en firmafest. Bollen ligger hos 2009 års arrangörer, Norrköping.

Nu ska jag äta en banan. (Oddsen för att jag får behålla den: Ja: 1,60. Nej: 3,20.) Och sen ska jag kontemplera en fyrfärgsbroschyr om affärsetik.

Mitt nästa blogginlägg ska handla om litteratur.

Idag börjar det alltså. Årets upplaga av SM i Poetry Slam, som traditionsenligt äger rum under Kristi Himmelfärdshelgen. Lika traditionellt som datumet börjar det bli med diverse sektliknande beteenden, ryggdunkande och ryggknivande (det senare bara bildligt talat) och en väldigt tröttsam East Side Vs. West Side-stämning. Det ska hajpas hit och dissas dit, det ska hotas att “Om NN vinner SM i år lägger jag fan av” (ungefär som om det skulle vara något bett i det hotet) och det ska snackas om riktig poesi och riktig känsla and all that crap.

Ungefär som om någon var mer på riktigt än någon annan. För fan, det är Poetry Slam vi pratar om. Finns ingenting att fejka för. Knappast några pengar, knappast någon berömmelse - det var tio år sen Poetry Slam var nytt och fräscht.

När jag började hålla på med slam för ett gäng år sen tyckte jag att det var ett skitkul koncept. Vem som helst får ställa sig på scen och läsa precis vad han eller hon vill, så länge det är eget material och under tre minuter. Publiken bestämmer vem som vinner. Det är demokratiskt och öppet för alla. Inga höga trösklar att snava på, inga parnasser där alfahannar och dito honor kan stå som pointers på en stureplanskrog och bestämma vem som har tillträde och vem som inte har det.

Men det känns som att det var många år sedan.

Jag vill ju inte skylla på tävlingsmomentet. Jag gillar tävlingsmomentet. Det skapar en interaktivitet och ett element av oförutsägbarhet. (Nej, det är inte alls bara de roliga som vinner. Tvärtom.) De av oss som är tävlingsmänniskor, till exempel jag, kan sporras av konkurrensen och få ett kvitto på hur långt vi har kommit, för att försöka bli bättre till nästa gång. Och de av oss som inte är det, eller som bara vill skylla ifrån sig efter en förlust, kan alltid skylla på juryn. För juryn har alltid fel. Eftersom människor tenderar att gilla olika saker.

Men nu undrar jag om det inte har brunnit någonstans. Om inte tävlandet har blivit viktigare än själva konsten. Det verkar som om de kreativa människor som utgör slamscenen i Sverige ägnar sin kreativitet åt strategiska och taktiska överväganden snarare än åt att producera konst. Det känns som en klassisk fraktionsstrid à la vilken vänsterrörelse som helst - fast utan sakfrågor och därför tömd på innehåll.

En inbillad strid står mellan Stockholm och Göteborg. En annan inbillad strid står mellan material som är roligt och material som är allvarligt - som om det inte gick att vara både och. Ytterligare en inbillad strid verkar mest handla om utanpåverk. Hur ser man ut, har man gymlinne eller baggybyxor, piercing eller skjorta, och andra kompletta ytligheter som borde befinna sig ljusår ifrån all poetisk relevans.

Ibland ska det maskeras som politik (som när man hävdade att SM 2007 var “feministiskt” pga Olivia Bergdahls seger, trots att SM 2006 med i stort sett alla indikatorer var duktigt mer feministiskt influerat), ibland ska det göras till en fråga om “tävling vs icke-tävling” (som om slam-SM någonsin har varit en icke-tävling) och ibland är det bara fråga om rent högstadieskitsnack där alla som man tycker är coola ska dras in i ens egen sfär och alla man känner sig hotad av, oavsett hur och varför, ska tillskrivas tillhörighet hos “de andra”.

(Det var en jävla lång mening det där, kanske oläslig dessutom, men så blir det ibland när man är engagerad.)

För egen del vill jag säga en gång för alla, och jag hoppas att nån jävel hittar hit för att läsa det, även om jag misströstar med tanke på min läsarstatistik: JAG VILL INTE VARA MED I ERA BRÅK. JAG ÄR INTE EN DEL AV NÅGOT GÄNG, JAG GILLAR POETER PÅ ALLA SIDORNA OCH JAG ÖNSKAR ATT DET RÄCKTE MED DET. (Och så vore det kul att nån gång slippa bli bedömd efter utseende, men det är väl att hoppas på för mycket.)

Fan, kamrater. Kan inte alla bara lägga ner tjafset? Det är ju inte direkt så att vi kämpar mot varandra om en plats i rampljuset. Snarare är det så att om en lyckas, ökar chansen för att fler ska lyckas. Det kallas samarbete. Kanske rentav solidaritet. Och det kan estradpoesin faktiskt behöva en god portion av.